Ulli & Peter

Idrottare Frågesida

Hur kom det sig att du började med klättring?

Ulli: Som bebis transporterades jag runt i bergen på min fars rygg. Så fort jag kunde gå, började vi klättra ihop.

Peter: Som barn när jag klättrade i träd. Vid 11 års ålder lät mina föräldrar mig gå en klättringskurs som drevs av den tyska alpinklubben. Vi var en grupp med 10 galna klättringsungdomar och två bergsguider.

Om du skulle ge ett råd till någon som ska börja med klättring, vad skulle det vara?

Ulli: Ge aldrig upp – men ramla inte heller någonsin ner.

Peter: Hitta ett par roliga, engagerade och goda vänner som också gillar att klättra varje dag, varje minut, varje sekund i sitt liv.

Vilken är den mest utmanande eller givande klättringen du gjort?

Ulli: Matterhorn Northface (Schmidt Route). Vi sov inte en enda minut natten före klättringen på grund av hårda vindar som försökte förstöra vårt tält. I kombination med vår mycket dåliga acklimatisering tog klättringen mycket längre tid än väntat. Vid midnatt stod vi slutligen på toppen – och njöt av den nattliga utsikten över Zermatt på den ena sidan och Cervinia på andra sidan. Och tro mig, nedstigningen till Zermatt kan ta tid.

Peter: Projekt med ungefär 50:50 chans att lyckas eller misslyckas. Om du är fokuserad kan du uppnå ditt mål eller kanske inte. Jag kommer ihåg mig själv när jag ligger på en isig kant. Det var en dag före min partner och vän Ben, som är meteorolog, kom på att det skulle bli ett av dessa berömda väderfönster. Runt klockan fyra på kvällen var vi tvungna att sluta klättra på grund av den hårda vinden. Vi låg där i våra bivipåsar, hopkrupna och nära varandra som får. Hela rundan låg under oss utan något fast material. Firning? Verkligen inte! Så hela natten låg jag och funderade om GFS-datan var riktigt trovärdig. Nästa dag satt vi på toppen av Fitz Roy. Vi hade tur.